Negativa Rune = jag???

Sitter och tittar på hur det toksnöar... och tänker på att...

Idag fick vi i uppgift att tänka tillbaka på vad vi tyckte om att göra när vi var små. Vad vi har för oanade talanger och vad vi har för kunskaper som kanske inte står i vårt CV.
Säkert en mycket bra övning, eftersom vi kan så mycket mer än vi visar upp.

Ändå var det en mycket jobbig och, för mig, känslosam uppgift.
Under min uppväxt tyckte jag tex mycket om att räkna matte - jag t o m lånade hem matteböcker från biblioteket och satt och räknade på kvällarna. I efterhand har jag förstått att det var ett sätt för mig att fly från en jobbig och kaotisk vardag. Matten var konkret och säker. Där fann inget tolkningsutrymme. 1+1=2, punkt slut.
Detta kom över mig och jag blev ganska ledsen. Inte minst för att ledarna, M och B, är ganska okänsliga... de bara klampar på och ska hela tiden försöka vända allt till det positiva. Och det är väl egentligen inte fel, men de måste också förstå att de sätter igång processer inom oss och att det inte bara går att, på en halvtimme, dra ett streck och sedan gå vidare.

En annan stor sorg för mig är att jag inte kan handarbeta som tidigare... jag har alltid haft något för händer, i över 45 år. Nu är mina fingrar så stela och värkbrutna att jag knappt kan hålla i ett par stickor, än mindre en nål.
"Du kan stå i en handarbetsaffär" säger B, "man måste inte själv handarbeta då, bara man kan förklara och ge råd och hjälp". Men jag vill inte stå i nån jävla affär och jag är ingen pedagog, jag vill kunna skapa själv!

Jag förstår syftet med detta spånande och jag kan tycka idén är bra, men som sagt, det sätter igång även jobbiga tankar.

Vi fick en fråga: om du fick träffa en expert i något ämne, vem skulle du vilja träffa då? Min första spontan tanke var, en expert på fibomyalgi.
Men så var det inte menat att vi skulle tänka. Nej, nej, "jag skulle kanske vilja träffa Leonardo da Vinci och fråga hur han tänkte när han målade Mona Lisa"? NÄ!
"Eller en expert på gamla linnetyger?" NEJ!

Snacka om att få en att känna sig som negativa Rune.

Mina kurskamrater förstsår och peppar, och tur är det. Men så är de där av samma anledning som jag också. Mötet slutade med många varma och innerliga kramar, tack för det tjejer!