Fy f-n

vad jag har haft ont i ryggen!
Mycket värk har jag varit med om, men det här tog nog priset!
Kunde inte sitta, inte ligga, inte stå, inte gå utan att det högg som knivar.
Och hade jag väl kommit ner i sängen, i soffan, på toastolen var det näranog omöjligt att ta sig upp igen.
Vad hade jag nu gjort för att "förtjäna" detta? Ingen aning!

Tur att jag har Olle här annars hade jag inte klarat mig. Han nästan slog knut på sig själv för att vara mig behjälplig - och jag bara snäste och var allmänt otrevlig. Stackars pojk! Men, han är inte bara snäll och hjälpsam, han är jäkligt förstående också och tog inte så illa vid sig (sa han).

Nu börjar det lätta och jag känner bara en dov molande värk, men det är jag ju van vid att ha, så jag står ut.

Om en vecka går jag in i intensivfasen av behandlingen på smärtkliniken. Jag både fram emot och fasar lite för dessa fem veckor, då jag ska koncentrera mig till 100% på Carina.
En läkare uttryckte det som att vi ska lära oss "bli vän" med smärtan! Helvete heller, smärtan kommer ALDRIG att bli min vän, men jag ska försöka lära mig att leva med den ändå. Ungefär som med en påträngande granne, som man ju inte direkt kan be dra åt helvete, utan för husfridens skull får stå ut med, och försöka hålla kort!
Det handlar om acceptans tror jag.