Lyckan på två hjul

I torsdags fick jag en verklig överraskning.

Emil kommer på besök och överräcker ett kuvert.

I detta kuvert ligger ett litet kort fullt med namn och två uppsättningar nycklar.

Emil har alltså samlat in pengar och köpt en cykel till mig!

Jag blev så glad, och rörd, att jag började gråta.

En ny röd cykel, som jag önskat mig och drömt om
sedan min gamla blev stulen! 

Vilken härlig känsla!

Detta kommer att göra livet så mycket enklare för mig.

Tack alla ni som bidragit till detta!!!

Och nåde den som olovandes rör min cykel!

Deppareda'n

Tja, vad ska jag säga... Arbetsträningen funkade inte.
Något jag befarade sedan innan. Och jag är inte negativ, jag är realist.
Det är lite som att slänga en som inte kan simma ut på djupt vatten och hurtigt stå sidan om och ropa "heja på, du kan simma om du bara vill, du kan väl åtminstone försööööka, var inte så lat, tänk positivt".

Jag fattar inte varför "alla" andra tar sig rätten att tycka vad som är bäst för mig.
Varför ska jag behöva "bråka" om att få behålla lite av min självkänsla och integritet.
Om jag inte vill/kan sälja mig till vad som helst är det jag som är besvärlig?
Medan det jag verkligen behöver hjälp med blundar man för.
"Livbojen" får jag försöka fixa själv.