Kerstin ♥

Den 16 december kl 21.15.

Omgiven av nära och kära i min systers hem somnade mor in så lugnt och fridfullt.

En lång kamp är över.

Och att farsan väntade i sovvagnen på andra sidan tror vi på.

Sov i ro lilla mamma.

En lisa för själen

Linnéa är en härlig unge och hon har en otrolig förmåga att få mig på gott humör.

Det är min Helsingborg-vecka nu, då jag sover hos L medan hennes pappa jobbar natt.

Jag frågade L om hon ville att vi skulle  baka lite pepparkakor till jul - och det ville hon.

Så vi gick ner till Coop för att inhandla ingredienser till pepparkaksdegen,

Linnéa gick bakom mig med sin lilla kundvagn, medan jag yrade runt efter sirap, smör, kryddor, vetemjöl mm.

Så passerar vi en stapel med röda bukar fyllda med pepparkakor och Linnéa utropar:

 "Farmor, är det inte enklare om vi köper en så'n där!"

Jag skrattade så tårarna rann, men

nix pix, vi köpte ingen burk, så i eftermiddag ska här bakas!

Själv är bästa dräng!

Efter mycken möda och stort besvär, har jag nog lyckats lösa mors resa till Skåne.

Har t o m två alternativ att välja mellan.

För det första har jag bråkat med Statoil och nu låter de mig hyra en bil!

För det andra, och det alternativet är troligast, har jag varit i kontakt med Eksjö kommun och bett att de snabbutreder en beviljan om färdtjänst och sedan beställer en bårtaxi. De lovade att göra allt de kunde (och lite till).

Nu är jag helt slut i rutan, men ganska nöjd.

Hur svårt kan det vara?

Min mor är ganska dålig, men mest är hon gammal, ensam och ledsen.

Min kära syster har erbjudit henne att komma ner till Skåne och bo över jul och nyår åtminstone.

Jag har erbjudit mig att komma upp och hämta henne.

Först tänkte jag att vi kunde ta tåget, men mor orkar/vill inte åka tåg, med alla byten det innebär.

Då tänkte jag hyra en bil, men eftersom jag, av ovidkommande skäl, inte har något kreditkort gick inte det. Inte ens om min medpassagerare betalade med sitt kreditkort.

Nu har jag försökt låna bil, men icke sa nicke... alla är så beroende av sina bilar att de inte kan vara utan dem ett dygn.

Ledsen, arg och besviken!

KOLAKAKOR

Superenkla och jättegoda :)

200 g smör

1,75 dl strösocker 

1,5 msk vanijsocker

2 tsk bakpulver

2 msk ljus sirap

5 dl vetemjöl

Låt smöret bli rumsvarmt.

Sätt ugnen på 175 grader

Använd händerna till att blanda ihop alla ingredienserna till en formbar smet.

Dela i 4 delar och rulla ut till längder, ca 40 cm.

Lägg längderna på en smord plåt och grädda mitt i ugnen 18-20 min = gyllene färg.

Låt svalna ett par minuter och snitta sedan längderna diagonalt.

Låt kakorna kallna på galler under bakduk.

Jag gråter

Nu har jag i över en veckas tid lyssnat på debatten om vanvård av äldre.

Vad de flesta tycks vara upprörda över är att någon idiot har tjänat stora pengar på vården, 

inte över att det faktiskt ligger gamla människor som far illa... i detta nu! 

"Vi accepterar inte vanvård i statsfinansierad verksamhet" säger politikerna.

Nähä, och var gör ni det då? Accepterar vanvård?

Fan... allt handlar om pengar, pengar, pengar. 

Vart har humanismen tagit vägen? 

Fy f-n

vad jag har haft ont i ryggen!
Mycket värk har jag varit med om, men det här tog nog priset!
Kunde inte sitta, inte ligga, inte stå, inte gå utan att det högg som knivar.
Och hade jag väl kommit ner i sängen, i soffan, på toastolen var det näranog omöjligt att ta sig upp igen.
Vad hade jag nu gjort för att "förtjäna" detta? Ingen aning!

Tur att jag har Olle här annars hade jag inte klarat mig. Han nästan slog knut på sig själv för att vara mig behjälplig - och jag bara snäste och var allmänt otrevlig. Stackars pojk! Men, han är inte bara snäll och hjälpsam, han är jäkligt förstående också och tog inte så illa vid sig (sa han).

Nu börjar det lätta och jag känner bara en dov molande värk, men det är jag ju van vid att ha, så jag står ut.

Om en vecka går jag in i intensivfasen av behandlingen på smärtkliniken. Jag både fram emot och fasar lite för dessa fem veckor, då jag ska koncentrera mig till 100% på Carina.
En läkare uttryckte det som att vi ska lära oss "bli vän" med smärtan! Helvete heller, smärtan kommer ALDRIG att bli min vän, men jag ska försöka lära mig att leva med den ändå. Ungefär som med en påträngande granne, som man ju inte direkt kan be dra åt helvete, utan för husfridens skull får stå ut med, och försöka hålla kort!
Det handlar om acceptans tror jag.