KOLAKAKOR

Superenkla och jättegoda :)

200 g smör

1,75 dl strösocker 

1,5 msk vanijsocker

2 tsk bakpulver

2 msk ljus sirap

5 dl vetemjöl

Låt smöret bli rumsvarmt.

Sätt ugnen på 175 grader

Använd händerna till att blanda ihop alla ingredienserna till en formbar smet.

Dela i 4 delar och rulla ut till längder, ca 40 cm.

Lägg längderna på en smord plåt och grädda mitt i ugnen 18-20 min = gyllene färg.

Låt svalna ett par minuter och snitta sedan längderna diagonalt.

Låt kakorna kallna på galler under bakduk.

Jag gråter

Nu har jag i över en veckas tid lyssnat på debatten om vanvård av äldre.

Vad de flesta tycks vara upprörda över är att någon idiot har tjänat stora pengar på vården, 

inte över att det faktiskt ligger gamla människor som far illa... i detta nu! 

"Vi accepterar inte vanvård i statsfinansierad verksamhet" säger politikerna.

Nähä, och var gör ni det då? Accepterar vanvård?

Fan... allt handlar om pengar, pengar, pengar. 

Vart har humanismen tagit vägen? 

Fy f-n

vad jag har haft ont i ryggen!
Mycket värk har jag varit med om, men det här tog nog priset!
Kunde inte sitta, inte ligga, inte stå, inte gå utan att det högg som knivar.
Och hade jag väl kommit ner i sängen, i soffan, på toastolen var det näranog omöjligt att ta sig upp igen.
Vad hade jag nu gjort för att "förtjäna" detta? Ingen aning!

Tur att jag har Olle här annars hade jag inte klarat mig. Han nästan slog knut på sig själv för att vara mig behjälplig - och jag bara snäste och var allmänt otrevlig. Stackars pojk! Men, han är inte bara snäll och hjälpsam, han är jäkligt förstående också och tog inte så illa vid sig (sa han).

Nu börjar det lätta och jag känner bara en dov molande värk, men det är jag ju van vid att ha, så jag står ut.

Om en vecka går jag in i intensivfasen av behandlingen på smärtkliniken. Jag både fram emot och fasar lite för dessa fem veckor, då jag ska koncentrera mig till 100% på Carina.
En läkare uttryckte det som att vi ska lära oss "bli vän" med smärtan! Helvete heller, smärtan kommer ALDRIG att bli min vän, men jag ska försöka lära mig att leva med den ändå. Ungefär som med en påträngande granne, som man ju inte direkt kan be dra åt helvete, utan för husfridens skull får stå ut med, och försöka hålla kort!
Det handlar om acceptans tror jag.

SILVER DIGGER on stage

Var på en fin konsert med dessa härliga killar på scen!

Daniel Falk, Johan Falk och Niklas Thomasson

you're simply the best

På tal om Ullared

Idag är Emil med sin flickvän och hennes familj i Ullared - detta mecka i Halland dit varenda svensk tycks vallfärda någon gång i livet, och många flera gånger om året(?).

Själv är jag inte "frälst", jag var där för första och hittills enda gången för ca 10 år sedan och det gick till så här:

En granne till mig, som jag umgicks lite med, blev änka. Under mannens sjukdomsperiod försökte jag var behjälplig och stöttande, och detta ville min granne sedan visa sin tacksamhet över. Så en dag, ett par månader efter mannens begravning, kom hon till mig och sa att hon ville bjuda mig på en resa. Jag fick bestämma vart. Jag hade precis diskuterat Ullared med några andra personer och påpekat att jag aldrig varit där (och egentligen inte hade någon längtan dit heller), så jag kläcker ur mig, på skoj, ULLARED! Och ångrar mig genast! Men då var skadan redan skedd, för min granne blev jätteglad och lovade att dit skulle vi resa så snart som möjligt. Så blev det också, och visst hade vi en trevlig dag, men det kunde vi ju haft på tex KRETA också - hehehe

NOT

Hej från Småland

Ja, nu har jag varit hemifrån i 3 veckor och minst en vecka till lär det bli. Så här mycket sammanhängande  tid har jag inte tillbringat med min mor sedan jag bodde hemma på 70-talet. (Och knappt då heller för den delen.)  Tidigare har jag inte stått ut mer än högst en vecka i taget, men nu går det ganska bra. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att vi är väldigt olika, min mor och jag, vi är som natt och dag. Och jag har väl irriterat mig mer på henne än hon på mig, trots att jag anser mig vara den toleranta av oss.

(Kerstin i Nässjö)

Igår var vi en sväng till Nässjö, staden där jag tillbringade mina första 10 år (sedan flyttade vi till Malmö). Jag har inte så många minnen därifrån och några igenkännande aha-upplevelser fick jag inte igår heller. Mycket är omändrat och inte alls sig likt, eller så minns jag fel, som min mor brukar hävda. Jag kommer i alla fall ihåg att jag lekte och busade mycket med mina kusiner, Krister och Mikael, som bodde grannar med oss. Men dem har jag knappt sedan dess.

Jag har bestämt mig för att till nästa sommar försöka samla släkten. Mor har 7 syskon och jag en hel drös med kusiner och kusinbarn. Jag har räknat ut att om alla kommer, med sina respektive, blir det närmare 100 personer. De flesta bor här i Småland men de verkar inte ha någon vidare kontakt med varandra, utan att för den skull vara osams, och alla man träffar säger samma sak "vi borde samlas och ses så länge alla är i livet". Så nu känner jag mig manad att ta tag i detta! Nu ska det bli av! Wish me luck!

På resande fot

I morgon åker jag till Helsingborg  för att mysa och ha trevligt
med mitt lilla barnbarn och sönerna.

Om vädret tillåter ska vi ta en tur till Ven en dag.
Jag har, skam till sägandes, aldrig varit där så det ser jag mycket fram emot.
Man kan hyra cyklar och ta sig runt ön för egen maskin,
men om jag känner mitt knä rätt föredrar det häst och vagn :)

Hoppas även på soliga dagar så vi kan bada i havet.
Åh vad jag har längtat efter det!
Förra sommaren drogs jag med ett elakartat bensår och kunde inte ens doppa mig -
och som jag led - jag som älskar vatten!
Men det ska jag ta igen i år, med råge!

Från Helsingborg åker jag upp till Småland igen, till mor i Eksjö -
och blåbärsskogen.
Hur länge jag stannar där vet jag inte.
Har inget att passa här hemma förrän i augusti. 

Så en skön fortsättning på sommaren till er alla! 
So long!